Ovissheten

Jag drömmer om en framtid

Det finns så många frågetecken just nu att man liksom fastnat i funderingar, oro och nästan lite rädsla eftersom att man just inte vet... Har ända sedan kraschen i vintras känt mig orkeslös, kroppen vill inte alls medan hjärnan inget hellre vill än att vara aktiv, jobba framåt och leva.

Gissar på att det var en utmattningsdepression jag drabbades utav där, finns ingen människa på planeten som kan gå igenom så pass mycket kaos och negativa händelser på så kort tid utan att falla. Har sedan dess gått på medicin som hjälpt mig tillbaka, jag har inte längre panikångest - var flera månader sedan sist och det är jätte skönt, kunde få flera attacker dagligen när det var som värst. Känner mig överlag inte deprimerad heller måste jag säga.

Börjar känna mig mindre bekväm.

Men nått gnissel är det som hänt. Och jag håller på att bli smått tokig, det började med ont i höften och ryggslutet, sedan dess har dels min astma blivit lite mer oberäknelig och just detta tar oerhört hårt på mig psykiskt, har inte riktigt kunnat acceptera att jag har en astma som hindrar mig fysiskt.. diagnosen kom för knappt ett år sedan nu.
Jag har även börjat få värk, särskilt i händer, armar och ibland även fötterna. Värken brukar vara värst på kvällen men även morgonen men än så länge känner jag knappt av den under dagen. Vaknar ofta på morgonen med ont i huvudet, stel i nacken, sover inte heller särskilt bra... Jag brukar ha en period på hösten och även våren där jag sover jätte skumt, däremot borde det ha jämnat ut sig vid det här laget.

Det som jag upplever som värst är de dagar jag inte kommer ur sängen. Jag vet inte hur bäst jag skulle kunna beskriva det som, men tänk dig att din hjärna skickar signalerna till dina muskler att röra på sig och gå upp men signalerna når inte fram. Du känner dig nästan helt förlamad, kroppen är så tung så tung och du får nästan panik för du vill inget annat än att kliva upp och göra allt det där du planerade dagen innan.

Gör jag något utöver det vardagliga så blir jag utslagen i ett par dagar efteråt, bara sover och känner mig så trött så trött. Älskar att vara ute med Shin på långa turer, men i dagsläget känner man dagen efter att man bara vill gråta. Det är förtvivlat jobbigt att tröttheten tar över och håller en tillbaka, hade hellre haft träningsvärk från helvete än att gå som i en dimma. Annars är jag bara ständigt trött, men vanlig trötthet går att hantera då kan man fortfarande tvinga sig till att t.ex. komma ut och träna.

Hur drabbar det mig i framtiden?

Det man faktiskt oroas över är utifall att det är något kroniskt, som kommer förvärras med tiden. Finns en mängd olika smärtsjukdomar, och man har ju nästan alltid vetat att man legat lite dåligt till eftersom att man har en historia utav depressioner och nu sist då en faktiskt fysisk sjukdom Astma samt att man gick in i väggen - man orkar inte hur länge som helst pendla 4:a timmar om dagen, inte sova på nätterna för man hostar lungorna ur sig, ha människor runt en som inte förstår utan säger åt en att bita ihop, gå som i koma på jobb vilket resulterade i en hårsmån ifrån att faktiskt döda en annan människa (tog fel narkosmedel, vilket inte uppmärksammades i kontrollen heller, som tur var uppmärksammade narkossköterskan felet innan det var för sent) nej fy samt att flyttat 5 gånger på mindre än 1 år...

lägg då till en rad andra händelser... Och för att inte tala om människor som är så idiotiskt egoistiska och trångsynta att dom skiter blanka fan i hur mycket negativitet och stress dom utsätter en för, för deras egna känslor är viktigare än att ta hänsyn till andra.

Tack och lov att jag har dig min älskade lilla "varg"

Jag är ju mest fundersam inför framtiden, man har ju de där livsdrömmarna som inte alls är en omöjlighet... Men skall det fortsätta såhär? Och kanske rentav förvärras? Ja, då känns det jobbigt. För jag kan helt ärligt inte tänka mig ett annat liv än det jag drömmer om.

Så just nu håller jag på att samla ork och styrka för att helt enkelt palla med att ha med VC och "döva" läkare att göra. För dessvärre är det just något man lärt sig att ska du vara sjuk i Sverige måste du vara stark, ofta får du till och med göra diagnostiken åt dem också.