Ovissheten

Jag drömmer om en framtid

Det finns så många frågetecken just nu att man liksom fastnat i funderingar, oro och nästan lite rädsla eftersom att man just inte vet... Har ända sedan kraschen i vintras känt mig orkeslös, kroppen vill inte alls medan hjärnan inget hellre vill än att vara aktiv, jobba framåt och leva.

Gissar på att det var en utmattningsdepression jag drabbades utav där, finns ingen människa på planeten som kan gå igenom så pass mycket kaos och negativa händelser på så kort tid utan att falla. Har sedan dess gått på medicin som hjälpt mig tillbaka, jag har inte längre panikångest - var flera månader sedan sist och det är jätte skönt, kunde få flera attacker dagligen när det var som värst. Känner mig överlag inte deprimerad heller måste jag säga.

Börjar känna mig mindre bekväm.

Men nått gnissel är det som hänt. Och jag håller på att bli smått tokig, det började med ont i höften och ryggslutet, sedan dess har dels min astma blivit lite mer oberäknelig och just detta tar oerhört hårt på mig psykiskt, har inte riktigt kunnat acceptera att jag har en astma som hindrar mig fysiskt.. diagnosen kom för knappt ett år sedan nu.
Jag har även börjat få värk, särskilt i händer, armar och ibland även fötterna. Värken brukar vara värst på kvällen men även morgonen men än så länge känner jag knappt av den under dagen. Vaknar ofta på morgonen med ont i huvudet, stel i nacken, sover inte heller särskilt bra... Jag brukar ha en period på hösten och även våren där jag sover jätte skumt, däremot borde det ha jämnat ut sig vid det här laget.

Det som jag upplever som värst är de dagar jag inte kommer ur sängen. Jag vet inte hur bäst jag skulle kunna beskriva det som, men tänk dig att din hjärna skickar signalerna till dina muskler att röra på sig och gå upp men signalerna når inte fram. Du känner dig nästan helt förlamad, kroppen är så tung så tung och du får nästan panik för du vill inget annat än att kliva upp och göra allt det där du planerade dagen innan.

Gör jag något utöver det vardagliga så blir jag utslagen i ett par dagar efteråt, bara sover och känner mig så trött så trött. Älskar att vara ute med Shin på långa turer, men i dagsläget känner man dagen efter att man bara vill gråta. Det är förtvivlat jobbigt att tröttheten tar över och håller en tillbaka, hade hellre haft träningsvärk från helvete än att gå som i en dimma. Annars är jag bara ständigt trött, men vanlig trötthet går att hantera då kan man fortfarande tvinga sig till att t.ex. komma ut och träna.

Hur drabbar det mig i framtiden?

Det man faktiskt oroas över är utifall att det är något kroniskt, som kommer förvärras med tiden. Finns en mängd olika smärtsjukdomar, och man har ju nästan alltid vetat att man legat lite dåligt till eftersom att man har en historia utav depressioner och nu sist då en faktiskt fysisk sjukdom Astma samt att man gick in i väggen - man orkar inte hur länge som helst pendla 4:a timmar om dagen, inte sova på nätterna för man hostar lungorna ur sig, ha människor runt en som inte förstår utan säger åt en att bita ihop, gå som i koma på jobb vilket resulterade i en hårsmån ifrån att faktiskt döda en annan människa (tog fel narkosmedel, vilket inte uppmärksammades i kontrollen heller, som tur var uppmärksammade narkossköterskan felet innan det var för sent) nej fy samt att flyttat 5 gånger på mindre än 1 år...

lägg då till en rad andra händelser... Och för att inte tala om människor som är så idiotiskt egoistiska och trångsynta att dom skiter blanka fan i hur mycket negativitet och stress dom utsätter en för, för deras egna känslor är viktigare än att ta hänsyn till andra.

Tack och lov att jag har dig min älskade lilla "varg"

Jag är ju mest fundersam inför framtiden, man har ju de där livsdrömmarna som inte alls är en omöjlighet... Men skall det fortsätta såhär? Och kanske rentav förvärras? Ja, då känns det jobbigt. För jag kan helt ärligt inte tänka mig ett annat liv än det jag drömmer om.

Så just nu håller jag på att samla ork och styrka för att helt enkelt palla med att ha med VC och "döva" läkare att göra. För dessvärre är det just något man lärt sig att ska du vara sjuk i Sverige måste du vara stark, ofta får du till och med göra diagnostiken åt dem också. 

Funderingar kring, hund, framtid och hanhundsogillande

Det var ett tag sen senast men inspirationen har inte legat på topp. Det har minst sagt varit en tuff period nu på senaste där en del oros moln har funnits på himlen, en del är fortfarande kvar.

Dessvärre har firman jag och min sambo jobbat på gått i konkurs, jag har således inget jobb sedan ett tag sedan och aktivt sökt jobb utan någon lycka. Sambon har gått från fastanställd till att nu bli visstidsanställd 3 månader i taget tills huvudkontoret förhandlar fram vilken firma som skall ta området, detta kan dröja upp till 9 månader och vi hoppas att han då kommer att kunna få bli fortsatt anställd hos vem det än nu kommer bli som tar området.
Jag är trött på att inte ha en ordentlig utbildning och varje gång jag finner mig arbetslös är det samma visa. Så har bestämt mig att satsa på att utbilda mig till Sjuksköterska, vilket kommer ta ett par år då jag fattas en del poäng för dels en fullständig gymnasieutbildning men även ämnen som behövs för att kunna utbilda mig till det jag vill.

Byter ämne nu till hund och Shin. Vi hann komma igång med förträningen inför denna dragsäsongen och hade hunnit med ett par motionsrundor, det gick framåt och kändes väldigt positivt. Jag är mycket för att varva korta snabba rundor och längre där jag lägger mycket på intervall träning.

Olyckligt nog blev Shin attackerad och biten utav en lösspringande hund för 2 veckor sedan när vi var påväg hem från en 2 mils runda till cykel och sedan dess har han gått på pencilin och fått vara i vila. Förväntar mig att vi kan komma igång och träna lite i nästa vecka, beror ju lite på vädret också. Nackdelen med att bo i Skåne är att hösten kan dröja på sig ett bra tag och har man riktigt mycket otur blir det regnigt, fuktig och grader som envist ligger runt 15+

Men om vi inte har tur med tempen och vädret nästa vecka får det bli klövjeväska istället och korta cykelrundor.



Jag har även börjat fundera kring ett problem Shin verkar ha, det föreligger så att han har börjat uppvisa en väldig osäkerhet inför främmande hanhundar. Många gånger yttrar det sig i att han är totalt ointresserad och väldigt avståndstagande, känner och ser på hela honom att han blir väldigt osäker och obekväm. Dessutom är han en ganska utåt agerande hund, vilket han alltid har varit enda sedan valp. Han har en viss skärpa och mod, kan även vara en del provocerande och uppstår en dispyt oavsett natur svarar han alltid upp. Det verkar kvitta om det är den andra hanen som beter sig olämpligt eller om det är Shin för när det väl kommer till kritan så slåss han. Olyckligtvis var hunden som bet honom dessutom hane och förhoppningsvis har det inte påverkat hans redan rådande skepsis mot hans eget kön negativt.

Lyckligtvis har Shin aldrig dragit blod på en annan hund han hamnat i gruff med, utan det är bit - släpp med saliv i pälsen som resultat.

Skit svårt att beskriva hur han är i dessa situationer, men så som jag kan se handlar det hittills om att han antingen försvarar sig mot en oförskämd individ som inte lyssnar på hans signaler eller om resursbråk där han tappar huvudet när den andra hunden fräser ifrån över en sak. Där och då verkar han inte förstå varför han hamnat i bråket och han kan inte heller ta sig ur det utan hjälp då han helt enkelt vägrar ge sig.

Den enda hanhunden han faktiskt har kommit överens med och ganska snabbt blivit bekväm med är en kastrerad Pitbull som var väldigt lekig och flamsig. Han uppskattar inte påflugna hannar det är då säkert, då blir han väldigt stel och osäker.
Så jag har i alla fall tagit beslutet att Shin inte får hälsa på okända hanhundar för en tid framöver, men att hålla honom ifrån umgänget hade jag inte tänkt utan får försöka skapa mera positiva erfarenheter. Exempelvis gå på promenader med andra ägare som har hanhundar tills han börjar slappna av mer.

Eftersom att han är så ung är jag övertygad om att man kan stoppa honom här så att det inte utvecklas till ren avsky. Men då krävs det faktiskt att omgivningen har förstående och förstånd nog att hålla sina hundar kopplade! För det är just incidenter med andra hanhundar som lett fram till detta här, tikar är aldrig ett problem och inte unghundar heller.