Sedan Alpha kom till oss, känns som längre tid än så på gott och ont. Han växer så att det knakar i alla fall, rent sjukt hur fort det går faktiskt. Men det är kul, kul att se hur han utvecklas både mentalt och i kroppen.
Nu när han känner sig mer hemma har man också fått känna på mera av vem han är och det bor en liten galning i den kroppen utan tvekan. Det kan vara svårt att helt säkert säga när dom är så här unga men jag tror han kommer bli en hund som ger allt i draget, han är envis, vill ständigt framåt och drar som en idiot.... Måste köpa en y-front promenadsele till honom så han inte drar sönder halsen på sig själv, tillhör den skaran som inte vill göra dragandet till ett tabu det första jag gör. Hellre att han vänjer sig vid promenadselen, får dra i den och sedan kan vi jobba på att i halsbandet drar vi inte. Gillar att ha specifika redskap till specifika situationer. När han är äldre och vi dragtränar på riktigt med en riktig sele kan jag i så fall lära om hur han skall förhålla sig till promenadselen, att man även kan gå avslappnat i den.
Han har börjar bli typiskt lite Sibbig av sig och det där "jag hör men låtsas om att jag inte gör det" har börjat träda fram, så jag kommer nog att få lägga in en del riktad träning på vissa saker specifikt, så som inkallning till exempel, särskilt när Shin är med. Han blir betydligt mer självsäker i hans närvaro, vill inte komma och ska gärna terrorisera Shin något kopiöst mycket vilket så klart är mycket roligare än godis ;) tycker nästan lite synd om Shin då. Är inte alltid han är så sugen på en valp som hänger i nackskinnet när han sniffar rundor och ska göra sina mer vuxen grejer i lugn och ro.
Har medvetet haft en inställning att låta Alpha först och främst få lära känna oss, göra sig hemma och känna trygghet i att få vara den han är. Kraven har således varit väldigt få hittills, har i princip inte tränat mycket på någonting det enda är reglerna inomhus. Jag vill främst veta vad för slags individ han är, vill gärna ha hundar som kan ifrågasätta mig men respekten för varandra måste såklart finnas där och då upplever jag att det underlättar om vi lärt känna varandra ordentligt först på ganska villkorslösa grunder... Jag vill med andra ord rikta in mig på fördelaktigt samarbete än absolut bestämmanderätt. Lite av en friare uppfostran där han fått utforska gränserna och lära sig regler allt eftersom genom tålmodig konsekvens från vår sida. Känns dock som att det snart kan vara dags att börja lära honom en del övriga saker, börja med lite trix och kommandon, helt enkelt utveckla våran relation vidare där han kan känna en förväntan inför att det lönar sig att utvecklas och krav på framsteg blir till någonting roligt istället för ett måste och tvång för att matte vill bestämma.
Kör samma med Shin och har gjort ända sedan han var valp. Nu minns jag dock Shin som enklare på den fronten, men så klart det är enkelt som människa att glömma det jobbiga och tålamodsprövande och bara minnas framstegen, se det färdiga resultatet.
Min erfarenhet från både hästar och hund är den att så länge man inte komplicerar saker och ting, har bråttom eller analyserar allt in till minsta detalj hela tiden kommer det mesta av sig självt. Jag är inte en perfektionist i den bemärkelsen som blir missnöjd ifall hunden inte lyder helt perfekt så snabbt som möjligt på minsta lilla kommando. Sedan är ju inte jag "lydnadstypen" heller, jag nöjer mig med att det fungerar i vardagen, att man är avslappnad och trygg, att alla vet hur man beter sig med och kring varandra.
Kommer antagligen lära in trix med klickerträning, tycker det är ett väldigt trevligt redskap för inlärning och när det jag vill lära in sitter någorlunda plockar jag bort klickern och kör på röst beröm, belöningarna från klickerträningen är desamma - kan vara godis, kel eller bus beroende på vad hunden verkar gilla. Shin tillexempel är mindre intresserad av godis men mer av kel och närkontakt.
När jag tränar ute har det automatisk blivit så att jag tränar in saker och ting till att bli en rutin, tillrättavisar extremt sällan. Om man skall kunna tillrättavisa kräver det att hunden vet att den gör något den inte får, en valp inledningsvis vet sällan just den biten och då är det bättre att skita i det, jobba förebyggande istället till nästa gång. Annars blir tillrättavisningen helt innehållslös för hunden och kan skapa en förvirring om man har otur, en förvirring där hunden upplever ägaren som en Dr Jekyll & Mr Hyde. När hunden är mera vuxen, den har lärt sig mera om vad den får och inte får göra, den helt enkelt vet ett och annat kan en tillrättavisning fungera som en påminnelse om det hunden redan vet om och kan _förutsättningen är fortfarande den att hunden förstår varför man tillrättavisar och vad det gäller_ Hundar precis som oss är vanedjur och gör man alltid på ett vist vis vänjer dom sig snabbt vid det och anpassar sig till det automatiskt, harmoni helt enkelt.
Ignorerar oönskade beteenden så länge det inte rör sig om något allvarligt eller rent av farligt och berömmer vid önskvärda, tex valpar som plockar upp skit från marken, ser till att valpen inte kommer åt någonting genom att ha öppna ögon. Skulle valpen dock komma åt någonting tar man det snabbt från dom, ger kommandot loss av ren automatik och går vidare som ingenting har hänt. Just kommandot loss tränar man som oftast hemma vid lek med olika leksaker där valpen associerar kommandot med något positivt, ganska snart börjar man uppleva att valpen även ute helt självmant släpper det den har i munnen utan att man behöver ta det ifrån dom och sådant belönas alltid på ett eller annat vis utav mig då det är ett klockrent önskvärt beteende.
Hade kunnat skriva mer, men batteriet på mobilen dör snart så får ge mig för denna gången.
